Slutet på Szymborskas dikt i gårdagens blogg anspelar, kanske, på det kapitel i Bibeln som kallas Kärlekens lov – 1 Kor. 13. ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” (v. 13)
Hos Szymborska är det hatet som står ensamt kvar, ett personifierat hat. I de flesta översättningar refererar man till hatet som ”han” men hatet är i polskan femininum. Den sista versen översätter jag därför så:
Till nya värv är hon alltid redo.
Måste hon bida, bidar hon.
Hon är blind, säger man. Blind?
Hennes syn är skarpare än någon prickskytts,
dristigt blickar hon framåt
– hon allena.
Diktens travestier på Paulus och på andra författare samt på allmänna talesätt är naturligtvis ironiskt men inte hädiskt – som så ofta hos Szymborska. Genom att vända på gängse föreställningar – eller egentligen: menlösa tröstefraser – visar hon hur ihåliga de är.
Hatet har verkligen makten i mänskans själ. Hon behöver inte besinna sig eller anstränga sig för att hata. Kärleken måste däremot komma utifrån, som ett för mänskan främmande element.
Och när Paulus i 1 Kor. 13 talar om kärleken, kan ordet varje gång bytas ut mot ’Kristus’. Det är Honom lovsången handlar om, inte om oss.