Och stranden är full av finnar!
Det hade jag inte väntat mig, inte här och en molnig och blåsig dag. Tänkte ju sitta på bänken och se ut över den stilla, spegelblanka ytan. (Detta är en naturskildring och gör inga som helst anspråk på konsekvens.)
Där sitter ett medelålders, tatuerat par på den andra bänken. Varför? De glor ju bara på sina mobiltelefoner. Sina två söner ser de inte efter, dessa skriker som stuckna av en gris och väsnas utan att föräldrarna ingriper.
Det blir värre. Där kommer ett berusat gäng. Och där, på bergklacken, sitter unga mänskor som tagit sig hit med motorbåt! Hit! En liten sjö, inte större än en lillfingernagel – eller högst en ringfingernagel – på turistbroschyrens karta. Hit har de verkligen gjort sig besväret att släpa en motorbåt bara för att störa friden för en vandringsman.
Till havs, till havs, cirkla mellan oljetankers i Sköldvik i stället! De ser ut som om de med nöje skulle smutsa ned hela Östersjön men de börjar med att öva på denna fridfulla lilla vik.
Och nu – nu är där TVÅ vattenskotrar och en vattenskidåkare som cirklar runt med högljudd ”musik” mitt i motorvrålet!
Och jag har tappat min nyckel. ”Vad letar du efter?” frågar en av finnarna och jag säger att den har en liten ketju och att den måste ha fallit någonstans här…
Han upplyser en kvinna i sitt sällskap om vad jag sagt.
De talar svenska!
Det påstås att mänskan med tiden blir mildare i sina domar och vänligare stämd mot sina medmänskor.
Det äger nog sin riktighet, det. Det har ju ändå redan gått en halv timme sedan jag tappade nyckeln.