Min senaste utflykt gick helt i den klassiska musikens tecken.
Det började redan på morgonen. Hon som satt på bänken på hållplatsen i en av huvudstadens finaste stadsdelar, beredde mig naturligtvis, naturligtvis genast och villigt rum att sitta. Hon hade flera väskor och kassar och knaprade sedan på en mobiltelefon.
Nu skall ingen beskylla mig för nyfikenhet men jag läste över hennes axel vad hon meddelade omvärlden. Hon gratulerade en bekant på namnsdagen och berättade samtidigt att hon var på väg för att bese en opera i Nyslott. (Hade jag varit verkligt nyfiken hade jag ju frågat henne vem ’Tuula’ är.)
Och efter en stund stannade en stor bil vid hållplatsen, hon tog sitt gepäck och klev in.
Men jag vandrade vidare. Dagen blev hetare och jag gick på sedvanligt sätt och satte mig i en bekväm utefåtölj på en elegant radhusgård. Detta kan också tyckas läsaren som ett intrång i den privata sfären men det är nog bara för att det verkligen är det.
Där det finns eleganta, nybyggda radhus med olika innehavare är det nämligen ingen som frågar bara man ser självklar ut och de har de i särklass bekvämaste stolarna. Jag tog på mig har-bott-här-i-fyra-år-redan-är-du-själv-nyinflyttad?-minen och så hittade jag en tröja under den bekväma stolen. (Alternativa repliker: ”Kan det vara fru Ludendorffs son som tappat den?” Eller: ”Vet Ni om någon ringde gårdsbolaget angående avloppet?”)
Tröjan var nytvättad och någon hade alltså tappat den. Jag hängde upp den på klädstrecket, allom till varnagel. Den hade ingen vulgär amerikansk text utan där stod ”Kammarmusikfestivalen i Kuhmo” på den, på finska.
Nästa gång jag satte mig för att vila var vid en hållplats där ett ungt par stod och väntade på bussen. En granne fick syn på dem och kom och pratade. De var på väg att, för första gången på länge utan barn, besöka en konsert i centrum. De tog förtänksamt nog inte någon av bilarna ifall körförmågan skulle bli nedsatt. Och grannen berättade om den delikata upplevelse han själv med sin k. hustru haft i veckan med en fin restaurang och underbar, klassisk musik. Likaså utan barn…
Nu är det inte otänkbart att något av all denna kulturella förfining fastnade också på mig, som sällan eller aldrig njuter musik, varken klassisk eller annan.
Men det kom en häftig åskskur och då dunstade den nog tyvärr. Jag hade så gärna också en gång velat få behållning av dessa tonsättare de alla talar om.
Nu vandrade jag bara taktlöst vidare mot råare regioner.