Man möter märkliga mänskor. Ett annat märkligt möte ägde rum mitt i staden.
Jag hade lång väg att gå och jag gick därför mycket långsamt. Jag passerades av ett sällsamt sällskap på sju-åtta personer.
Först märkte jag ingenting. Två unga flickor gick sist, fnittrande slöt de sig tätt till varandra. Men något var fel!
Det tog en stund innan jag kunde sätta fingret på det. De hade jeans, vanliga jeans – men där fanns inga hål på knäna! Och de förde sitt fnittrande samtal utan att skrika, utan mobiltelefoner i händerna, ja, utan några inlägg i öronen eller höranordningar av något slag.
Därför vände jag blicken mot de vuxna. Lika underliga. Enfärgade tröjor, inga texter – inga amerikanska universitet, inga meningslösa slagord om att leva livet eller uppmaningar, i form av uppochnedvända kors eller regnbågar, att ansluta sig till ondskans makter.
Vad var detta? De hade gammaldags, enkla frisyrer och ingen hade ens färgat håret. De var inte tatuerade. Kvinnorna var omålade, åtminstone såvitt jag kunde se när de raskt avlägsnade sig framför mig. Inget bjärt nagellack i alla fall. Inga solglasögon med speglar.
Och deras samtal? Inget påstridigt flabbande, inga högljudda ”liksom” och ”niinku”, ”silleen” eller ”vaskujasäga” för att fylla ut tankeluckor men ändå med våld behålla ordet. De använde inte namn på djävulen eller anatomiska termer för att ge eftertryck åt sina ord. De bara – ja, hur skall jag uttrycka det? Kanske bäst med en gammaldags term: de samtalade.
Ju mera jag begrundade denna syn, desto märkligare tedde sig allt. Det var som om det underliga egentligen var det de inte stod för. De trängde inte ut motkommande i diket eller på körbanan. De hade inga flaskor i händerna. De gick inte i cykelfilen. Ingen plågad pudel släpades efter ”mamma”, ingen svart best till hund gjorde morrande utfall mot förbipasserande. Ingenting hade egentligen anlagts i syfte att framhäva dem själva, ingenting var avsett att störa eller vålla andra obehag. Det var som om hänsyn präglade allt de gjorde.
Jag kom på mig själv med att stirra!
Men de svängde in på en tvärgata och när jag nådde fram till den, såg jag en affisch med en stor rubrik på båda inhemska: Tivoli. De var tydligen ute för att väcka nyfikenhet och göra reklam för en exotisk upplevelse, så som man alltid gjort i branschen.
De var medlemmar av ett kringresande cirkussällskap.