Mina olla Rootsi viisi paiva.
Hans finska är mycket bristfällig. Han menar nog ”minä olin Ruotsissa viisi päivää” (jag var fem dagar i Sverige) men inte ens den rättade versionen är riktig.
Det var nog fem år han befann sig i Sverige. Det framgår av hans mycket bekymrade min när han beskriver sin ensamma tillvaro där och sin ängslan.
För bekymrad är han, på ett sammanbitet sätt. Inte med gester och mimik men han går med stränga anletsdrag av och an medan han talar. Han väntar på någon eller något, men han berättar inte vem eller vad. Jag frågar inte heller, för i så fall gåve ju konventionen honom rätten att rikta samma fråga till mig. Och jag gillar inte frågor som jag inte kan besvara.
Med ord. (Däremot hade jag samma dröm i natt igen. Igen en gång. Det skulle vara lättare att berätta om de nätter jag inte haft den.)
Han kommer från Irak. Han gillar inte utvecklingen i Sverige. Finland är bättre, säger han.
”Tulee vettä” – det kommer vatten – är de enda ord han kan uttala som framkallar en litet ljusare stämning hos honom. För just nu har han ett tak över sig och det är alltid något att kunna prata om vädret även om man ännu inte uppnått förmågan att prata i det.
Ty fem ord om fem år förslår långt. De säger mera än protokollen från riksdagens samtliga plenardebatter, om de nu har sådana där längre, i ämnet.
Han är bekymrad. Borde vi också vara det? Eller är det lättare att bara låtsas som om det kommer vatten.