Det kan ju vara en lika galen som givmild, litteraturälskande miljonär som ringer efter att ha läst bloggen.
Därför svarade jag på det okända numrets anrop. Det presenterade sig artigt och undrade om jag var jag. ”Ja”, ljög jag (jag var inte säker men ansåg inte detta vara rätta ögonblicket för existentiella reflektioner).
Det beskyllde mig lågmält och artigt för en viss, specifik förbrytelse.
– Nej, sade jag. Det har jag inte gjort mig skyldig till.
– Jaså, sade numret. Då måste vi ta reda på saken. Adjö, adjö.
Vore blott all världsens anklagelser sådana! Men nu sitter de där och spindlar så smått och så grått och för fram skvaller bakom ryggen, anonymt och tryggt.
I stället för att ringa upp och fråga om det förhåller sig så. (Numret är beundransvärt.)
Det förstås, denna gång råkade det sig så att jag var helt oskyldig till det som ådyvlats mig. Och det var en specificerad anklagelse som var lätt att neka till i sin helhet och tillbakavisa som oberättigad.
Men det är själva principen jag menar.
P.S. Den som var upphovet till anklagelsen var en person som inför mig bedyrat att den personen inte någonsin eller under några som helst auspicier anklagar någon bakom dess rygg. Lita därför aldrig på andra än på mig.