När jag med och mot Miłosz talar om mänskans ansvar, bör jag också förtydliga vad jag menar.
Det ansvar jag talar om är ett lutherskt ansvar. Det är inte romarnas eller pingstvännernas, inte heller existentialismens.
Mänskans ansvar inför Gud och medmänskan är paradoxalt. Det är oändligt stort och samtidigt oändligt litet.
Litet därför att vi inte förmår något i egen kraft. Vilja och kraft och förmåga kommer från Gud, som ger dem.
Häri skiljer sig den lutherska synen från romarnas och de reformertas, t ex pingstvännernas. De påviska lär att mänskans vilja på något sätt måste samverka med Guds. De reformerta lär att mänskan är sin egen lyckas smed, att hon både kan och förmår välja.
Ansvaret är oändligt stort därför att en mänskas värde helt och hållet finns i Guds ögon. Det existerar inget fristående ”människovärde” annat än som en teoretisk, juridisk konstruktion för att vi skall kunna uppehålla yttre ordning i världen.
Därför är också jämlikheten absolut, i den mån tal om jämförelse alls har en mening. Det finns inte bättre och sämre mänskor inför Gud och för trons ögon, det finns bara antingen benådade syndare eller sådana som inte bett om förlåtelse.
Mera korrekt: de som tror sina synders förlåtelse resp. de som inte gör det. Men förlåtelsens grund finns utanför oss själva, på Golgata kors och i Jesu Kristi gärning.
Var och en av oss skall vara en Kristus för medmänskan. Gud behöver inte vår fromhet, inte heller vår helighet. Vår nästa behöver oss.
Visar jag bort min nästa, bryter en ed och ett äktenskap eller begår andra brott, är det också Kristus jag misshandlar och lämnar slagen på vägen. Och gör jag det utan ånger, bekännelse och bön om förlåtelse, kan jag inte vara en troende kristen.
Existentialismen tror att vi skapar vårt liv genom våra val, bestämda att leva i fortgående ångest om huruvida vi gjort de rätta valen vid skiljevägarna. Nej, det stora valet företogs innan världens skapelse, när – som Bibeln säger – Gud bestämde att i sin Son försona sig själv med världen.