Han kan ju inte bara oförmedlat börja tala om Kriget med en vilt främmande mänska.
Då gör han såhär:
– Får jag slå mig ner? frågar han. Fast där finns fyra lediga stolar utanför kiosken.
– Javisst.
– Det kom regn.
– Javisst. Men det blev kort.
– Är Ni (han är finsk) bosatt här?
– Nej.
– Här finns inte mycket att se. Men där borta finns gamla ställningar från Kriget…
Så är han då i gång. Han är från Suomussalmi och hans far var med om Kriget, både det mot ryssarna och dess efterspel som handlade om att köra bort de forna vännerna och vapenbröderna, tyskarna, ur landet. Och om Pappas livslånga vånda och trauma är hans tal. Också i min släkt rotar jag fram en person som led av detta. Och så går talet vidare…
Men det var inte det jag tänkte säga. Utan det märkliga är att åttio år efteråt, ett långt mänskoliv, sitter två obekanta män i det nya Finland och samtalar om Kriget som om det utspelades igår.
Män från Irak och kvinnor med barn från Ukraina passerar oss där vi sitter. De förstår inte språket.