Av Rembrandts målningar finner jag hans självporträtt från äldre dagar mest fascinerande.
Den polske diktaren och essäisten – filosofen, kunde man kalla honom – Adam Zagajewski menar att det inte är lätt att se sitt eget ansikte, därför att när man betraktar det i en spegel är det inte det ansikte som livas av en bestämd intention, riktad till andra.
Och en konstnär som målar sitt eget ansikte är aldrig ensam, skriver Zagajewski, för han delar alltid sitt ansikte med någon annan: Johannes Paulus II, ett allegoriskt Polen eller en kirurg i vit rock ger han från Polen som exempel.
Men Rembrandt.
Den osminkade framställning han ger av sig själv förefaller motsäga Zagajewskis påstående. Det är som om Rembrandt verkligen lyckats måla sig själv.
Onda mänskor kan inte se andra i ögonen. Visst, det finns också de hos vilken denna ovana har andra orsaker – kanske blyghet – och som därför tycks tala till golvet eller taket. Men har man ont i sinnet, flackar blicken.
Varför? För att man måste avmänskliga den andre för att kunna göra honom ont. Blickarnas möte skulle bekräfta hans medmänsklighet. Därför gäller det att antingen göra sin blick tom eller att låta den irra.
https://www.google.fi/search?hl=sv&site=imghp&tbm=isch&source=hp&biw=1920&bih=868&q=rembrandt+sj%C3%A4lvportr%C3%A4tt&oq=rembrandt+sj%C3%A4lvportr%C3%A4tt&gs_l=img.3..0j0i24.1818.5921.0.7071.23.8.0.12.12.0.543.1371.3-1j1j1.3.0….0…1ac.1.64.img..8.15.1494…0i30.qYWX9ZKY6s4#hl=sv&tbm=isch&q=rembrandt+self+portraits+in+chronological+order&imgdii=5Xu44Im5wcQU5M%3A%3B5Xu44Im5wcQU5M%3A%3BPuPMYZ9gdigayM%3A&imgrc=5Xu44Im5wcQU5M%3A