Man kan ju fråga sig: om Polens gräns förskjutits österut samtidigt som landet ständigt förlorat nya områden i väster ända tills Polen helt och hållet befunnit sig öster om Polen, hade Polen då längre varit Polen – och polackerna polacker?
Om besättningen på barken Albertina under hennes långfärd ständigt bytt ut slitet och söndrigt virke tills ingenting återstod av det ursprungliga, hade det ändå varit barken Albertina som äntligen nådde hemhamnen?
(Problemet är mindre komplicerat än fallet med de utbytta cellerna under en mänskas levnadslopp, för då måste man också ta hänsyn till dem som påstår att hon är i besittning av en s.k. själ.)
Man kan också tänka sig att besättningen på barken Albertina då och då lösgör ett bräde, en segelduk el. dyl. och kastar det i havet. Albertina åtföljs av en liten båt där man tar vara på det som kastas och efterhand av detta material konstruerar en brigg. Finns det ett ögonblick i tiden då barken Albertina upphört att existera och briggen Albertina har uppstått i dess ställe?
Eller är barken Albertina nu en brigg? Kommer två Albertina i hamn, en eller ingen?
Och en sann vetenskapsman vet hur han skall besvara en hustrus påstående efter tio års äktenskap: ”Du är inte längre samme man som jag gifte mig med!” Nämligen: ”Alldeles riktigt.”
Exemplen kan förefalla sökta och akademiskt irrelevanta för verkligheten men polska intellektuella opererar ogenerat med ett identitetsbegrepp som sträcker sig över seklen, många delningar och landets skiftande storlek. Noch ist Polen nicht verloren, talesättet (”Jeszcze Polska nie zginęła”) är hämtat ur Józef Wybickis till nationalsång upphöjda dikt från 1797.
När jag nu börjar vända blad i den polska litteraturen, finner jag att begreppet ’identitet’ är centralt.
Hon som hatar har mistat sin själ, sitt själv, sin identitet. Vem är det hon ser i spegeln?