I ett tillstånd av yttersta inspiration, omfluten av ett underskönt landskap, grep jag min fjäderpenna och skrev denna dikt – den heter ”Nitton”. (I vissa antologier med titeln ”19”.):
4.
211,7
116 x 3 –
√11.
9,993…
Det var det. Jag lovade att vara prosaisk idag. Ordet kommer från latinets prorsus, framåtvänd. Med stövlarna på berättar man bara om det som händer eller snart skall hända.
Och det är april. Skämt från början mognar månaden mot maj. Karlfeldt skrev:
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
Jämlikt mitt prosaiska löfte översätter jag genast innebörden: vem skulle ha trott det!