Bländ-, skrev Alf Henrik-, -verk, sken, -son, och villa
är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.
Jag nämnde all tid i världen i förrgår. All tid i världen är inte mycket, den ryms i en tändsticksask, och ändå finns där ännu utrymme för själva stickorna. Men man kan tänja ut den i oändlighet.
Tid mäts vanligen i sekunder, timmar, dygn och steg. Från min födelse till min död är det uppskattningsvis tvåtusen steg. Jag vet inte när jag skall dö men det vet ingen annan heller, och därför måste uppskattningen vara korrekt.
Tvåtusen steg, det är mellan en och två kilometer på en vandring utan mål och jag ser redan slutet. Det är där! Nedför den där backen, där vid stranden. Just nu är här folktomt men varma sommardagar är slänten full med solbadare. Kan du begripa varför de har byggt så fula sommarvillor där borta? Svarta tegel, stora glasrutor bredvid en gammaldags röd trästuga.
Här har isen smultit redan men det är ett avlopp, ser jag. Det tar inte många dagar. Om jag gläntar på asken, är vattnet redan varmt och han som cyklar hit varje dag efter hustruns död sitter vid träbordet där uppe och äter en smörgås och dricker termoskaffe som han alltid gör.
Det var hit jag var på väg när det blev stopp, ambulans och sjukhus. Jag var där omkring 170.000 sekunder, fick medicin, och nu är jag här igen.
Blått är vattnet på sommaren som Skäggets blick och som änglarna med paketbilen.
Det var en underlig dröm! Men i drömmen går inte tiden. Jag vet en annan som drömt nästan samma sak, fast henne hjälpte änglarna med något annat.
Ett annat sätt att mäta tiden är med växlingen mellan ljus och mörker. Nu blir det kväll och kyligt och nu går jag vidare till hållplatsen. Jag har ingen telefon och ingen klocka heller men bussarna går med en timmes mellanrum.