Seendet är ett tema också hos Portugals nobelprisvinnare, José Saramago. Till exempel i Ensaio sobre a cegueira, där en oförklarlig blindhetsepidemi sprider sig och de drabbade spärras in.
Saramago var själv blind, inte fysiskt men han var en gudsförnekande kommunist. Därför skildrar han en värld utan annat hopp än att mänskorna själva skall komma till insikt i egen kraft. Och det är ju ett ynkligt hopp; exempelvis den globala uppvärmningen är redan så långt gången att den inte går att hejda.
Bibeln talar ofta om detta slags blindhet. ”Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut.” (Jak. 1:23—24)
Hos henne som hatar är det fråga om en aktiv glömska, den förnekelse av verkligheten som berörts flera gånger här. Man vill halta på båda fötterna. Man vill ljuga, svika och bedra och ändå räknas som trofast och sanningsenlig. Man gör sig skyldig till de grövsta brott men vill anses laglydig och god.
Hur är sådana illusionisttrick möjliga? Vilken uppfinningsförmåga mänskan besitter i självbedrägeriets olika former är Saramago en mästare på att visa, en suggestionens trollkarl kallad.
Och främst bedrog han alltså sig själv när solen sken het över risfält och älv.