Jag återsåg oväntat Skägget och det var det som fick mig att inse att jag nog måste gå nu.
Det var honom jag nämnde i somras, matvraket från min studietid, han satt barfota vid busstationen i Helsingfors. Inte mycket åldrad. Och lika blått och medlidsamt betraktade han ännu Mänskorna.
Nu var det en kö, på en annan ort, dit vi anlände samtidigt. Förnämt och icke-demonstrativt gav han mig företräde utan ord och med den blåaste blick denna dimmiga torsdagsmorgon skådat. Ett Skägg har av förståeliga skäl inget särskilt ansiktsuttryck som helhet, men ögat talte. Det sade föralldel och att det har all tid i världen.
Han var varmare klädd än på sommaren men enkelt och bekvämt. Det märktes att han… ja, ursäkta, jag har blivit tankspridd. Den här insikten, som jag började med. Att jag nog måste gå nu.
Nå, här har jag gått och funderat på hur jag skall åka och om jag har råd och när jag far och när jag kommer tillbaka och vad jag behöver ta med mig för att säkert.
Världsliga saker! Kommer ingen buss, så betyder det att den blir borta. Räcker pengarna inte, så tar de slut.
Och jag gick.
Det visslade invärtes i mig – det kan ha kommit från lungorna också – men melodin var bekant, den var från Sionsharpan:
”Vi har jag gått och ängslats,
min sak den är ju god.”