Vid ett torg i huvudstaden finns ett litet hotell.
Ur det hotellet väller fyra asiatiskor. De är identiskt lika. Svart, rakt hår, glasögon, lika långa, fotbeklädnader och jackor i samma snitt.
De ställer mig inför ett filosofiskt problem: hur vet de vem de är?
När de kommer tillbaka till hotellet efter att ha beskådat en eller annan sevärdhet, hur bär de sig åt för att skilja på varandra? Hur vet A vilken tandborste som är hennes, hur vet B i vilket rum hon bor, hur vet C vilken telefon hon skall använda för att ringa hem till Hangzhou, hur vet D vilken av fyra farmödrar hon skall ringa till?
– Jag måste nypa mig i armen, säger folk ibland. Det är när de för ett ögonblick inte vet om det de ser och erfar är verklighet eller inte.
Kanske praktiserar kinesiskorna armnyp? De ställer sig i ring och ger varandra kraftiga armnyp: ”AJJ! Det gör ont i min arm, alltså måste det vara jag som är Píng’ān. Och nu ger jag minsann igen med samma mått åt Huī yīn!”
Det är tänkbart, men föga troligt. De blåmärken som måste uppstå skulle uppmärksammas sommartid. Kanske är det något slags modifierad form av principiella nyp de praktiserar? Men man ser inte heller några särskilda igenkänningstecken. Som de ju alla är närsynta, borde sådana vara rätt stora och lätta för utomstående att varsebli.
Medan jag sitter på en våt och kall utestol och grubblar på problemet, kommer en flock kajor. De lyfter och flyger i perfekt formation.
Har också kinesiskorna något inbyggt system som förhindrar dem att blandas samman med varandra? Varför är det så svårt att hitta forskning om problemet?
Det börjar snöa och jag tänker, alltså blir jag förkyld. Det blev också Descartes. Säkrast att gå hem…
Hem?