Han ser ut som en nödlidande afghansk flykting utan uppehållstillstånd.
Han berättar att han är en nödlidande afghansk flykting utan uppehållstillstånd, när jag möter honom igen – det är någon månad sedan senast.
Ingenting har förändrats i hans situation. Hustrun är sjuk, familjen har ingen mat. Han berättar länge och redan denna performans är värd några slantar.
– Har du en sedel? frågar han mig. Nej, säger jag. Har du bankkort, undrar han? Nej, säger jag.
Inte för honom och inte just nu. (”Det finns hopp. Det finns massor av hopp! Men inte för oss och inte just nu.”)
Jag ser honom vandra bort till en bekants butik. Där får jag veta att han fått kex och te och medlidande.
Och jag går åt mitt håll.
Kan man tro på allt detta, detta ordflöde?
Möjligen på hans.