Varför finns vi?
För vilket ändamål skapades världen?
Dessa existentiella frågor fick en ny sidobelysning när jag talade med H.
Hon är en äkta hellsinvorssiska. Hon berättade – eller lät förstå – att världen är till för hennes skull. Naturligtvis!
Hennes föreläsning gick av stapeln på ett café. Hon hade velat gå till Ekbergs men då inlade jag ett absolut veto.
Så vi arriverade till en kompromiss, ett dyrt men medfaret ställe i en stadsdel med någorlunda reputation och en låg andel proletärer. Viktigast var dock att det låg på ett tillräckligt avstånd från Vanda.
Det bildades en lång kö när H. förhandlade om kaffebrödet. Ingredienserna skall vara perfekta. Köbildningen bekom henne lika litet som alla ilskna tutanden när hon kör med 50 kilometer i timmen på 80-vägar. För hon kan ju ”inte koncentrera sig” på körandet när hon samtalar.
Till slut kom hon dock till bordet med sin bricka. De två kopparna befanns slarvigt diskade. Jag vägrade dock (igen) att byta ut min, jag menar att smutsränder bara ger mera arom. Gratis.
Hon knäppte däremot med fingrarna och flickan i kassan fick verkligen komma springande (detta var inget ställe med betjäning). Det var första gången. Sedan ville hon ha servetter, så en upplysning, så någonting att ta hem halva smörgåsen i. Flickan råkade vara ung och föga motståndskraftig. Och H. hade ”ont i knät”.
– Men såg du inte blickarna? frågade jag. Hörde du inte tutandet? Märkte du inte kön?
– Nej, sade H. En hellsinvorssare ser aldrig på andra och möter inga blickar. Det är ohyfsat!
(Jag, som besöker huvudstadsregionen i uttalad akt och mening att glo på folk, uppfattade den tillrättavisande bitonen.)
Klockan gick, cafét skulle stänga. Personalen visade allt tydligare sin irritation.
Det bekom inte H. ”Jag äätter långsamt.”
Till sist stod jag inte längre ut med tjänstefolkets animositet. Jag halvljög mig fri, tackade för mig och flydde.
– Vi seess! hörde jag hennes röst till avsked ur det halvmörka rummet.
Under en ensam lampa bet hon i sin smörgås och betraktade tankfullt mänskovimlet utanför, utan att se.
Här, här i denna ljuskäglas mitt, är världens centrum beläget. Eller var det just då.
Till kännedom för grubblare i landsorten.
– – –
FRISKRIVNING: H. är en snäll och omtänksam, kristen kvinna som inte kan rå för att alla inte är födda på Haartmanska kliniken. Hon är generös och skulle genast förlåta mig, och beredvilligt glömma, om hon läste detta.