Att gå i dialog med världslitteraturen, kallar man det på en nätsida.
Det var värst! Då gör vi det då. Ålderdom och krämpor har begränsat mina promenaders omfattning men i denna storm måste jag väl ändå ge mig ut.
– Önskeväder! sa Per Fläder.
– Nu blåser stormens orgel höstprelud! sa Elmer.
– Nu är den stolta vår utbruten de svaga kalla höst! sa Erik Axel.
– Det blir så tyst omkring mig, inflikade Karl August. Den sådd, som jag sått, har skördats, och sommaren skrider mot höst: det blir så tyst omkring mig, så tyst som om eko mördats i själfva klippornas bröst.
Ja, hur får man någon reda i det där? Vi frågar Gustaf.
– Stormarne dåna och haglen de falla tungt på min hjässa, som eld är min panna, rödt för min ögon, de blinda, det flammar, hatet förtär mig, min blod är som galla —
Nej, Gustaf var inte på humör just nu. Nisse då?
Där har vi det! Från mitt ekorrhjul. Året är 1957, det år då så mycken längtan föddes.
Dikten, den heter Det luktar vår.
I svarta kläder går Balders maka
kring mark som hårdnat i köldens il.
Vem hämtar värme och lust tillbaka
från dödens gård — många tusen mil.
Då kommer Härmod — ej pansar tyr han
men lodjursmanteln är rikt besatt
av snökristaller och hingsten styr han
mot Gjallarbron genom dag och natt.
En yster kväll medan vinden vänder
är häst och ryttare när igen.
Då stannar gamlemän — en i sänder:
— Det luktar vår … Det blir ännu en!