Att Fernando Pessoa haft stor betydelse för nobelpristagaren José Saramago ser man redan av en bok denne skrivit: El año de la muerte de Ricardo Reis. Ricardo Reis är ju en av Pessoas heteronymer.
I Nobelföreläsningen berättade Saramago hur han i ungdomen lärde sig dikter av Ricardo Reis utantill, då kände han inte till Pessoas heteronymer. Föreläsningen är intressant också därför att den visar på portugisernas beroende av havet medan jag antar att Brasiliens väldiga inland måste ha influerat själens landskap där.
Det ges nämligen kongeniala landskap för olika själstillstånd. Som Émile Zola säger, är ett konstverk ett hörn av skapelsen sedd genom ett temperament. Dantes Inferno börjar:
Nel mezzo del cammin di nostra vita
mi ritrovai per una selva oscura,
ché la diritta via era smarrita.
Ahi quanto a dir qual era è cosa dura
esta selva selvaggia e aspra e forte
che nel pensier rinova la paura!
Denna skog symboliserar ondskan, synden. Camilla bor i Skoga.
Det är en tillfällighet men till själens kartor återkommer jag.