En svartalf knöt en knut på sladden.
Nu strömmar elektronerna åter fritt. (Som om de hade betalt för det.)
Jag gick i går i katakomberna.
Katakomber är gravvalv. Gravvalv i långa gångar. De döda ligger där. De döda.
Huset hade uppförts av en firma vars namn jag inte nämner, jag ger ingen gratisreklam i spalterna. Låt oss därför kalla den Rasmus Nalle. Rasmus Nalles affärsidé är att erbjuda medborgarna förvaringsplats för deras onödiga prylar. Som alla medborgare förväntas äga onödiga prylar, är tillströmningen stor till katakomberna.
Min huvudman hade hyrt ett litet utrymme, kanske fyra kvadratmeter. Jag följde honom. Vid ingången satt frk Kerbera – alla firmor i katakombbranschen har en sådan. Hon är en ung flicka men fördärvad. Hon sitter bakom en disk och hon har hög näsföring och ett sätt att tilltala kunderna som gör varje i sig saklig upplysning till en ilsken tillrättavisning. I detta fall gällde det att min huvudman inte kände till samtliga interna regler inom Rasmus Nalle utan måste fråga sig fram. Frk Kerbera kanske målade naglarna bakom disken och ville kanske inte bli störd.
Vi vandrade längs gångarna. Lampor tändes och släcktes, skjutdörrar gled på skjutdörrars vis men av sig själva åt sidan. Bakom de slutna dörrarna ruvade Habegäret stilla och onödigt.
Egentligen är det väl inte mycket mera med det. Men dessa förvaringshus växer nu upp som vampar ur jorden vid de större trafiklederna och snart även utanför desamma, bjuder skamlöst ut sina tjänster på det att girigheten måtte mångfaldigas och icke hindras i sin tillväxt av eftertanke och återhållsamhet – inte så långt det på Rasmus Nalle beror.
Var där viktiga ting? Min huvudman må förlåta mig: nej, oväsentligt bråte. Snart skall vi flytta dem till en annan plats – jag lovade hjälpa till. Ty detta är ett mänskoliv: fösa ting från plats till plats.
FOTNOT: Rasmus Nalle gjorde också reklam för vinlager i Hagalund. Med vett och vilja sporde jag min huvudman: borde jag skaffa mig ett vinlager i Hagalund? Min huvudman vet naturligtvis att jag inte dricker eller behöver något sådant. Men jag ville ha en sannfärdig replik i reserv, ifall jag någon gång i framtiden skulle behöva den för att förvilla den som tror sig om mig och min eventuella själ någonting veta – nämligen: ”Jag diskuterade med en person på Rasmus Nalle om jag ändå inte borde hyra mig ett vinlager i Hagalund.”