– Är hon kär i mig? undrar jag misstänksamt.
Visst visste jag att läkare företar undersökningar ibland. Men att hon så ihärdigt framhärdar i sin önskan att registrera mitt hjärtas alla rörelser under en längre tid… ja, och så har vi ju träffats så ofta på sistone.
En sköterska har också fäst sig vid mig men det är mera tillfälligt. Också hon noterar mitt lättrörda hjärtas nycker men denna fästmö lösgör sig snabbt ur min intressesfär med sina sladdar.
”Blott jag har mitt brinnande hjärta: o, vore jag utan som de!” (Runeberg)
I väntrummet hostar en halsduk med en liten kvinna i. Det är bra det. Coronahysterin är på utdöende. Jag går hem.
Snart, mycket snart, har detta hjärta gjort sitt. En dag? Tio år eller tjugo? Sak samma.
Den 11 januari i år blev jag gammal. Naturligtvis kan ingen säga exakt när en sådan livsfas inträder och jag nöjer mig därför med ett ungefärligt besked: det var vid 13-tiden.
Undersökningarna är många, långa och dyra.
Förmår jag inte betala dem alla, kommer där en läkare på hembesök någon mild, liten kväll och stänger av blodomloppet. Förr hade de mera tålamod men nu fungerar vården allt mera enligt marknadsekonomiska principer.
Ja, det blir bråttom nu. Först hem. Sedan hem!