Bensinstationens café öppnar redan halv sju, ibland dricker jag mitt morgonkaffe där och då. Det är en bit att gå. De andra kunderna är bilburna och jag anländer en annan väg, från landsvägen över ett dike.
Där såg jag en ovanlig bil med utländska registerplåtar, parkerad litet i skymundan. Jag vet inte mycket om bilmärken men det var en elegant gammal sportbil, det såg jag.
Vem ägde den? I cafét såg jag en gammal man sitta i ett hörn. Han hade något som liknade en gammal flygarmössa och han mumsade på en stor hamburgare. Men han dolde ansiktet, det var nästan som om det var med avsikt.
Jag satte mig vid bordet intill. Då tappade han ketchupflaskan! Jag tog upp den och gav honom den. Då såg jag ansiktet.
– ”Thanks”, sade han brett. Eller var det ”tanks”? Jag talar sällan amerikansk engelska. Men han var bekant! Inte läser jag tidningar heller och inte har jag TV men… var det verkligen… kunde det vara… Joe Biden!
Jag frågade. Han besvarade min fråga jakande och tillfogade: ”Låt mig vara mycket tydlig på den här punkten: ja, jag är Joe Biden.”
Ingen annan såg eller hörde honom men jag satte mig mitt emot. En eller två yngre, kraftiga män som jag inte sett där förut kastade snabba blickar åt vårt håll. Joe gjorde en liten lugnande gest åt dem.
– Hur kommer sig detta? undrade jag. You know, svarade han, detta presidentjobb är ett *** papperskrig! (Jag ber om ursäkt för hans ordval.) Jag har varit senator och vicepresident och president, och det finns travar av papper i alla mina hem! Fråga Jill! När skall jag hinna reda upp dem? När skall jag hinna ta itu med sorterandet?
– Well, sade han, litet enformigt. Nu är det känsliga Natoförhandlingar på gång och jag lät Airforce One flyga mig hit, inkno…. icnog… well, okänd. För jag fann en solution på problemet! Det var Donald som gav mig idén, sedan tipsade jag också Mike – honom som vi ju lyckats få in i ledningen för republikanerna. Well, jag tog med mig några hemligstämplade papper hem och så ringde jag FBI! Nu sorterar de everything och tar det med sig! Och jag får äntligen tid för mina privata hobbies!
– Och genom att vi låter politikerna från de två huvudpartierna avslöjas turvis, kommer ingen att bli dömd. Däremot fortsätter FBI att ombesörja städarbetet precis så länge vi vill!
Han log mycket belåtet. Men… hur… jag menar…
– Well, du undrar hur jag kan vara så öppenhjärtig? Låt mig göra det mycket klart: ingen *** i hela Sverige – excuse me, Finland – kommer ju att tro dig!
Jag insåg att han hade rätt. Men jag tog tillfället i akt, vi diskuterade Nato och även andra känsliga frågor i USA:s utrikespolitik. Joe såg ut att njuta av att befinna sig utanför offentligheten, han var en sällskaplig natur. Han ritade och berättade om de intrikata turerna och illustrerade känsliga diplomatiska relationer med diagram och namn och pilar.
Papperet glömde han efter sig. För säkerhets skull rev jag det i småbitar och slängde det i soporna när han åkte sin väg. Han vinkade glatt men de två männen i baksätet tittade sammanbitet åt varsitt håll.