Det är minst femtiosju år sedan bagar Bengtssons frånfälle och minnet av hans konkurs har kanske förbleknat även hos äldre barn. Men själva budskapet i sången förblir aktuellt.
Det finns några saker jag trots hög uppnådd ålder ännu inte förstår och en av dem är tafattheten hos de beslutsfattare som oroar sig över Finlands ekonomiska sprängkraft i framtiden. Man pekar bekymrat på hårdnande konkurrens på världsmarknaden, dyrare råvaror och högre kostnader för arbetskraften.
Men så tala då, för allt i världen, med Mahmud (fingerat namn) och fråga honom till råds! Det är han som innehar en av byns pizzerior.
Mina dagliga vandringar, jag är en inbiten peripatetiker, för mig ofta förbi hans hörn. Där sitter han. Utan kunder, utan sysselsättning. Ändå bär sig hans butik, ändå tvingas han inte lämna in slutredovisningen. En (1) gång har jag sett några skolelever där, i övrigt enbart några som förefaller vara hans landsmän eller kolleger, inbegripna i samtal men inte i ätande.
Hur bär sig pizzerian, hur bär sig han? Åt, nämligen.
Nu hör jag till dem som verkligen litar på sina läsare och detta är strängt konfidentiellt: för nästan två år sedan var jag mycket hungrig. Inte nog därmed, jag besökte också hans pizzeria och beställde en av hans produkter.
Det var smutsigt och ostädat, gamla tallrikar låg framme. Pizzan var löslig och osmaklig. Men vad hjälper sådana små sympatiska drag i en karg ekonomisk verklighet som bara räknar med avans?
Han måste ju veta det. Fråga!
– – –
( DAGENS KVISS: När utkämpades slaget vid Hastings? )