Inte ett knivhugg, utan två skott i huvudet av hennes make ändade Delmira Agustinis korta liv – hon blev tjugosju år gammal. Men skuldlös var hon inte, hon hade begärt skilsmässa som beviljats dagen innan dramat. Hennes man sköt också sig själv.
Agustini var också från Uruguay och hennes poesi är känd för dess bildspråk. Det finns likheter mellan tre av de kvinnliga poeter som här behandlats – Storni, Ibarbourou och Agustini. Däremot är Gabriel Mistrals dikter av större lödighet, varaktigare och djupsinnigare.
Kanske är det inställningen till det egna jaget som skiljer dem åt. De tre förstnämnda tycks utan svårighet skapa talande och riktiga uttryck för sitt eget själsliv och för sina upplevelser av naturens skönhet.
Men Mistral kan glömma sig själv för medmänskorna och för Gud.
Poesin och litteraturen kan också vara ett stöd för våld och grymhet. Men ingen diktare förmögen till medkänsla och medlidande skriver i längden onda dikter. Det finns de som försökt och gjort sitt bästa men förutsatt att deras liv inte blir kort, når de på äldre dagar en överblick och insikt i tillvarons villkor som utesluter hatet.
Sjuk i hjärtat är den kvinna som ännu i åldrandets tid när och vårdar sitt hat.