Det faller av sig självt som en gammal gärdsgård att jag inte kunde motstå frestelsen att söka upp ripsteknikern i hennes studio för att fråga vad hon och modern kommit fram till i sitt jämförande studium av Kants och Descartes’ metafysik?
På en brits framför sig hade hon som bäst en kund till befransning, under ett tunt täcke som delvis dolde kroppsformerna. Men hon svarade bered- och välvilligt på mina frågor.
– Det viktiga i Kants kritik är avgränsningen av förnuftets område och omdömesförmåga. Descartes föregriper honom i någon mån och på ett sätt som påminner mig om applicerandet av enskilda strån på ögonlocken. När tätheten – vi använder en formel som går från 1 till 0 – ökar, innebär det också att subjektets syn på omvärlden förändras genom att stråna utgör ett rent mekaniskt hinder för synförmågan. Perceptionen tenderar därför i högre grad mot självbetraktelse, vilket i den kartesianska dualismen och med hans syn på förhållandet mellan kroppens och själens förmågor, innebär att en kvinna Q med hög fransdensitet i allt lägre grad förmår uppfatta omvärlden. Eftersom kroppens och själens rörelser är synkroniserade – för att uttrycka ett komplicerat förhållande möjligast enkelt – blir hennes världsuppfattning därför extremt subjektiv och inriktad på det egna jaget.
– I denna situation övergår vi till Kants estetik för att beskriva förhållandet mellan perceptionen av yttervärlden och das Ding an sich som en funktion av strånas distala resp. proximala kurvatur. Ögonfransarna har naturligtvis en biologiskt determinerad funktion men vi menar att den ändamålslöshet som med nödvändighet inträder i en av parfymångor uppmjukad hönshjärna (ursäkta mig, det var inte personligt, sade hon till kunden med masken som rört sig lätt) företer en intressant strukturlikhet med vissa element i surrealismens teori! Till det yttre förnuftsvidriga sammanställningar av ting i objektvärlden…
– Men hur, undrade jag, företar ni språnget från estetiken till metafysiken?
– Förhållandet till det principiellt ovetbara, sade hon ivrigt och tappade saxen, föreligger också som en olöst dikotomi inte bara i surrealismen utan också i existentialistisk fenomenologi. Hur kan man under explicit avståndstagande från det numinösa samtidigt hävda att tinget i sig meddelar sig i form av ’tecken’ eller ’signaler’? Som när man i litteraturen ger uttryck för och förmedlar en fördjupad insikt genom att expressis verbis uttrycka raka motsatsen till det sakförhållande man beskriver. Det måste finnas en form av intelligens eller intuition i ordets egentliga, lexikala betydelse som står över och högre än det Descartes kallar den ’manliga’ komponenten i rationaliteten.
Nu kunde jag inte längre följa med, hon talade finska och termerna var nya och ovana. Det är länge sedan jag bevistat några föreläsningar och jag är gammal vorden. Även om jag gärna umgås med intellektuella blir jargongen lätt tröttande. Jag tackade henne artigt och reste mig för att gå.
Kvinnan på britsen yttrade sig nu också för första och enda gången.
– Farväl! sade hon och blinkade.