Det var Wittgensteins Tractatus jag höll på med (1027 f.), när sysslolöshetens råa inspiration trillade över och avbröt mig. Han skriver i 4.021 att en sats är en bild av verkligheten. I stället för att gå omkring med en kamera runt och på halsen, har jag tagit verbala bilder av det som är och nu till julen kunde jag samla barnen kring fotoalbumet.
Här har vi det som är. Här är två satser att begrunda: Mor kokar kaffe. Far är rar.
Mors förhållande till kaffet uttrycks i detta fall med och genom kokandet. Fars rarhet är bara alltför uppenbar.
Wittgensteins förhållande till sina läsare kan åskådliggöras med bilden av den gamle läkaren som tog pulsen på den stol där han satt och dog. Han får dem att orda också om det meningslösa, helt i strid med sina bästa intentioner.
Wovon man nicht schweigen kann darüber muss man sprechen.