Med rätta matvanor, försäkrar den ena pestflaggan, kan du förlänga livet med nio år!
Jag läser aldrig kvällstidningarna, än mindre köper jag dem, och när jag någon gång varseblir en rubrik, sker det av misstag och obetänksamhet. Men det skall erkännas att rubriken ifråga med ett ”jopa” mildrar sin tvärsäkra utsaga något: ”upp till” nio år…
De har säkert jurister – de måste ju ha många jurister – som lägger sista handen vid formuleringarna.
(Vem vill leva längre? Jag förbigår den intrikata och väsentliga frågan, svaret är ingalunda självklart för den som fallit offer för det hat jag nämnde igår.)
Så jag vet inte mera precist vad det är man rekommenderar. Men jag känner en tant som driver sin omgivning till förtvivlans rand och ibland även över den, när denna omgivning i hennes sällskap någon gång uppsöker ett offentligt mat- eller kaffeställe.
Särskilt om det är rusningstid och köbildning. Hon stoppar upp hela kommersen med sina ingående frågor om innehållet i de produkter som står till buds. För den som aldrig skulle komma på tanken att förhöra sig om ingredienser, är det synnerligen frustrerande.
Det betyder också att hennes omgivning redan druckit upp sitt kaffe, ätit upp sin mat, när hon äntligen sällar sig till sällskapets bord.
Inte nog med detta: hon äter så långsamt att det ofta blir stängningsdags innan hennes portion är konsumerad. På de flesta näringsställen blir hon inte utkastad och hur demonstrativt personalen visar sitt missnöje med övertiden, varierar också. Sällan står dock ägaren nyckelskramlande vid bordet och för det mesta får hon äta färdigt med belysningen tänd.
Skulle hon bara ha nio år till för allt detta?
Enligt kinesisk filosofi draga gudarna ej från mänskornas utmätta levnad de timmar som ägnats åt fiske. Ej heller de som ägnats åt utrönande av näringsinnehåll och sammansättning av födan, kan jag tänka mig.
Däremot förkortas högst antagligt hennes vänners med minst fyrtio minuter för varje cafébesök.