Beror det på ens egen uppmärksamhet, att den inriktas på ett särskilt tema? Det kan ibland förefalla som om många av dagens annars så triviala händelser av sig själva samlas kring ett bestämt ämne.
Igår gällde det tankeverksamhet, tankar.
Bussen framfördes av en kortvuxen kvinna, som just övergått från tjänst i ett annat bolag. Detta berättade hon för en bekant, äldre kvinna som satt längst framme. I övrigt var vi bara några passagerare.
Den äldre kvinnan fällde några beundrande kommentarer om chaufförens tankar.
– Ja, sade hon. Jag tröttnade på de gamla. Jag ville tänka något nytt såhär till hösten!
Den äldre kvinnan skrattade. Hon sade att hon var nöjd med sina och inte tänkte lägga ut några pengar på att skaffa sig nya.
Sedan gick jag på kaffe. Innehavaren av cafét var en kvinna som besvärats av oönskade tankar – åtminstone utgick jag från att hon måste ha besvärats av dem. Nu var de alla borta! Jag kunde naturligtvis inte fråga hur det gått till men hon måste ha underkastat sig något slags behandling. För mycket tankeverksamhet på oönskade platser måste vara en plåga, särskilt för kvinnor.
Vid bordet satt de gängse gubbarna. En av dem kände jag igen, han har en liten butik i närheten. Det speciella var att hans tankeverksamhet undergått en märklig förändring sedan jag senast såg honom.
Då hade de alla varit koncentrerade uppe på huvudet. Nu var där tomt! Inte en tanke syntes till och han log glatt och obesvärat – befriat! Med en liten nick visade han att han kände igen mig.
Men tankarna var ingalunda borta, de hade bara bytt plats. Nu frodades de enligt tidens mode längre ner och hölls nödtorftigt samman med ett litet snöre, en rosett.
Ibland frågar man också mig varför jag odlar tankar. Inte har jag odlat dem, de kommer av sig själva och jag gitter inte alltid ta bort dem. För vad skulle jag då ha att skriva om?