Vad är värre? Att ett efterlängtat barn aldrig föds eller att barnet fråntas en förälder?
Frågan är meningslös, smärtan är densamma. Gabriela Mistrals man dog och något barn fick hon aldrig. I stället blev hon ett slags ”samhällsmoder” i Chile. Hon fick, liksom Paz, höga diplomatiska uppdrag och hon tilldelades nobelpriset.
”Meciendo” heter en av hennes dikter:
El mar sus millares de olas
mece, divino.
Oyendo a los mares amantes,
mezo a mi niño.
El viento errabundo en la noche
mece los trigos.
Oyendo a los vientos amantes,
mezo a mi niño.
Dios Padre sus miles de mundos
mece sin ruido.
Sintiendo su mano en la sombra
mezo a mi niño.
För en gångs skull publicerar jag också en översättning, dels därför att Hjalmar Gullbergs publicerade översättningar av Mistrals dikter starkt bidrog till att hon fick priset, dels därför att den är värd det: Vaggsång. [ Den sista raden i varje vers bör ha indrag. ]
Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid gryningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.
I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.
Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.
Och ingenting hindrar ju heller mig från att tillägna detta blogginlägg alla dem som genom en annan mänskas ondska också berövats ett barn, eller flera.