När jag nämnde Artur Lundkvists verk som min ingång till den latinamerikanska litteraturen, är det med den underförstådda förutsättningen att sådana verk är nödvändiga som introduktion. Det förhåller sig inte så med exempelvis tysk eller fransk litteratur.
Bengt Holmqvist skriver i Den moderna litteraturen, utgiven för jämnt femtio år sedan, att oenigheten i värderingar präglar bedömningarna av den ”hispanoamerikanska” litteraturen.
Situationen liknar den som rådde i Sovjetunionen. Medelmåttiga verk som höll sig till den officiellt knäsatta ideologin lyftes fram av partiapparaten och begåvade författare tystades om de inte var ideologiskt pålitliga.
Latinamerika är ett stort område med många olika ”nationallitteraturer” och en jämförelsevis svagt utvecklad litteraturkritik.
Men småningom utformas också här en kanon och om vissa författare råder enighet: de tillhör de ”stora” latinamerikanska författarna. En av dem är mexikanaren Octavio Paz.
Liksom många av sina kolleger var han verksam som diplomat. Och senast de olympiska sommarspelen arrangerades i Sydamerika – i år är det dags igen – föregicks de av demonstrationer. Det var i hans hemland Mexiko år 1968 och de slogs brutalt ner av polisen. Paz var en av dem som vågade opponera sig och därmed råkade han i onåd hos många.
I början av sin karriär förirrade han sig också in på indisk mytologi och talade utgående från detta för nödvändigheten av en ”feminisering” av kulturen och samhället.
Hans diagnos var säkert riktig men inte hans botemedel. Våldsamheten och hårdheten i sydamerikansk politik är inte uttryck för vare sig manlighet eller kvinnlighet utan för ondska. En rätt manlighet innefattar ju också de ”kvinnliga” egenskaper Paz ville framhålla: omsorg, omvårdnad, medlidande, mildhet.
Medan en medveten, politisk feminism i praktiken vanligen innebär motsatsen till allt detta – nämligen våld, aggressivitet, provokation och respektlöshet, så som vi nu ser ske i praktiken. Och vilket latent kvinnoförakt ligger inte redan i tanken på behovet av kvotering och behovet av att förse läroböcker med nyskrivna tillägg om framstående kvinnliga vetenskapsutövare eller konstnärer i historien.
Octavio Paz nyktrade till med tiden och hans essäer om litteraturen är lika läsvärda som hans poesi. Också hans dikter är ofta metapoesi.
Destino del Poeta
¿Palabras? Sí, de aire,
y en el aire perdidas.
Déjame que me pierda entre palabras,
déjame ser el aire en unos labios,
un soplo vagabundo sin contornos
que el aire desvanece.
También la luz en sí misma se pierde.