Innan dess en färsk läsefrukt, ett stycke ur Vilhelm Ekelunds Böcker och vandringar:
”När en människa måste ryckas ut ur ens hjärta, ryckas ut som en sjuk tand, då är det som hade livets öga plötsligt skräckfullt nära ställt sig inpå dig, närmat sig ditt –, och i isande skräck blev du varse, som i en vitt lågande blixt såg du in i – ett tigeröga, grymt och meningslöst.
Smärtan skall domna, dö, släckas i grå likgiltighet. Men aldrig dör synen av livets öga. Aldrig dör synen av tigerögat.”
Tvärtemot sitt rykte tycks Ekelund ha varit en obotlig optimist. För ingalunda domnar smärtan hos den som fråntagits sina barn. Tvärtom, den ökar, den ökar, och slutet kommer knappast som ett avdomnande utan som en bristning. ”Orkar ej livets börda mer.”
Men jag har också sett in i den grymma och meningslösa blicken hos henne som hatar.