I inledningen till diktsamlingen Mörkerseende berättar Tomas Tranströmer:
Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.
Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är någonting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?
Vårt jag existerar inte för sig. Det finns inget jag utan ett du. Det är den andres blick som bekräftar min tillvaro. Lars Ahlins novell ”Inga ögon väntar mig” handlar om en man som aldrig blir sedd och som till slut i sin ångest rusar ut på gatorna.
Det berättas inte om någon sedan nämnde Gustav Andersson vid namn i Ahlins novell. Tranströmer återfår sitt:
Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel. Utanför murarna blåser en trumpetsignal (som i Leonorauvertyren) och de räddande stegen kommer snabbt snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!
Fidelio är en opera av Beethoven och trumpetsignalen förebådar en under franska revolutionen fängslads befrielse genom en trogen och tapper hustru.
Men att behandla en mänska som ett ting är ett sätt att döda. I Dagermans roman finns ormen instängd i en ränsel, som en ständigt närvarande påminnelse om – förintelsen? Att utplåna ett annat jag är ju alltid hatets syfte.
Hon som manipulerar kan använda myndigheterna för detta syfte. En gång var jag mycket orolig för min lilla dotter och bad en tjänstekvinna berätta vad som hänt henne.
—Vi ger inte information åt utomstående! var svaret.
För Tranströmer var förlusten av jaget en övergående episod. Och dock:
Men omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.