När nobelpriset i litteratur kungjordes igår, hade man ännu inte kunnat naux pristagaren med beskedet.
Grönköpings egen skald, A:lfr-d V:stl-nd, beskriver i en dikt sin blygsamhet när det gäller litterära utmärkelser. Dikten börjar – om jag minns rätt, och det gör jag allt mera sällan nuförtiden – ”Nej tyst, sirén ifrån den undre världen, / som efter slutad diktning stör min kväll!”.
Och sedan rimmar det på huvudgärden och Nobel. Guldregn heter samlingen.
V:stl-nd är medvetet anspråkslös: ”Du vet min syn! För mig är större heder / att självmant stå tillbaka något år… / I morgon skriver jag och undanbeder / mig priset, som må delas, bäst det går.”
Dikten finns i samlingen Guldregn. Man hittar den säkert också på nätet.
Litteraturen är ett uselt besvär, som Gud gett mänskors barn att plåga sig med. (Pred. 1:13 m.fl.)
Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.
Att tävla i litteratur är en vansklig sak. De största diktarna levde före Nobels tid och vem skulle ha kunnat göra t.ex. Eino Leino rättvisa för nobelkommmitténs bruk? Eller överföra språket och andan i Alastalon salissa av Volter Kilpi?
Man kan i litteraturen inte göra som man gjorde när Barack Obama år 2009 fick fredspriset för det han kanske skulle komma att uträtta som president. (När denne duvhök tillträdde ämbetet samma år var USA inblandat i militära konflikter i Afghanistan, Irak, Pakistan och Somalia. När han lämnade det åtta år senare hade också Jemen, Libyen och Syrien fogats till listan.)
”För övrigt, min son, låt varna dig! Det finns ingen ände på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.” (Pred. 12:12)
Orkar jag läsa ännu en författares verk? Rösta här: JA NEJ