José Echegaray y Eizaguirre var den första i raden av spanska Nobelpristagare i litteratur. Han fick ett av de allra första prisen, år 1904, mycket till den tidigare avhandlade 1898-gruppens förargelse. Han delade priset med Frédéric Mistral.
Motiveringen var att han förvaltade stolta spanska dramatiska traditioner men namnet Mistral låter ana att Echegarays baskiska ursprung hade sin betydelse. Fransmannen Mistral förde ju också fram ett minoritetsspråk, occitanskan.
Echegaray var matematiker och politiker vid sidan av sitt litterära värv. Men hans mest berömda skådespel, El gran Galeoto, avhandlar det ormagift som gårdagen berörde.
Det är fråga om en av hatets biprodukter, skvallret, förtalet, och dess livsfördärvande egenskaper.
I förklaringen till det åttonde budet – Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa – skriver Martin Luther i Lilla katekesen: ”Vad betyder det? Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.”
Hatet har lögn, svek och förtal som nödvändiga följeslagare. En av impulserna till denna blogg var en bok jag nämnde i samband med Maria Langs Camilla vid skiljevägen – nämligen Martin A. Hansens Løgneren.
Läs den!