Familjens fnill brukade härma Grankullas jeunesse dorée:
– Ja bor i Grani och min pappa har en fetäh BMW och han ägeh hela världen…
Nu stiger jag av någon anledning av tåget i Grankulla. Stationshuset, som brunnit upp, står kvar. På parkeringsrutan närmade sig en gång för länge sedan misstänksamma poliser mig när jag klev in i bilen och startade: varför har den stått där olåst över natten, olagligt parkerad på en taxiruta? Med en släpvagn full av tavelramar?
Jag avgav en förklaring som tillfredsställde dem den gången: bilen är min systers, och hon är konstnär.
Hon bodde i Tornhuset, mitt i köpingen. Nu är det ett lågt hus. Uppkomlingar bland grannarna, t.ex. Alberga, har sedan dess fått höghus med tre gånger så många våningar.
Cafét är försvunnet men jag tar en kopp kaffe i den kiosk som kommit i dess ställe. Jag sätter mig på en stol på trottoaren. Finns det längre belägg för Grankullas renommé?
I förbigående noterar jag att där står fyra bilar parkerade framför mig på gatan. De är alla stora och svarta och av lätt varierande modell. De har olika ägare, det ser jag sedan när de kommer och går.
Jag är ingen expert på bilmärken men jag tittar efter.
De bär märket BMW, alla fyra.