Det var ett tillfälle – det har getts många sådana men detta var alltså ett av dem – där vi förväntades dryfta orättvisor och missförhållanden i världen, både lokalt och globalt.
Lydigt sporde jag deltagarna härom, som av mig förväntades. En kvinna funderade och hov sedan upp sin röst: – Den lokala mataffären har ett mycket litet utbud av nagellack i olika nyanser, sade hon.
Hon var en s.k. normal kvinna, i femtioårsåldern och med bil.
Men kanske har hon rätt. Dödsolyckor och katastrofer – vem minns längre dem som förgicks under ohyggliga omständigheter på 1800-talet? Vem rörs av deras smärtor? Vem saknar dem?
En filosof, med tandvärk eller utan, måste till slut med nödvändighet finna att den ångest man erfar när den rätta nyansen av lack inte står att finns på butikshyllan til syvende og sidst är fullt jämförbar med – ja, med vad, kära läsare?