Så nära har jag nog inte kommit någon annan av världens ledare.
Trafiken på Tavastgatan i Helsingfors stoppades. Vi fotgängare fick betrakta en kortege av svarta bilar som i hög fart susade förbi.
I någon av dem, bakom de svarta rutorna, satt Michail Gorbatjov. Nu är han död.
Jag har skakat hand med två statsministrar (medan de var i ämbetet). Det var när de besökte varsitt café i Ekenäs resp. Karis för valmöten. Med många blivande och före detta ministrar har jag likaledes skakat hand, eftersom denna ritual är en viktig och oundgänglig del av den politiska propagandan och ministrar finns litet varstans, ofta där man minst anat det. Som Sfp varit ett ständigt regeringsparti, är det en stor mängd finlandssvenskar som innehaft taburetter, också mindre kompetenta personer.
Det finns de som samlar på höga kontakter och det finns de som lyckas nästla sig in på gruppbilder av världens stora.
Vad förmedlas i deras närhet? Jag vet inte. Men det vore intressant att sitta på kvällskaffe med någon kung någon gång, när han sitter där hemma med kronan bredvid sig, nedsjunken i den purpurfärgade plyschsoffan och med de kungliga benen utsträckta på den kungliga mattan.
Måhända yttrar översåten då konungsliga ord av bestående värde?
Vem vet.