Kedjan K är nu så desperat i konkurrensen med kedjan S, att man gör reklam för sina butiker med en liten och svart, svärande figur.
Den reklamen har åtminstone fått mig att undvika alla K-affärer. Jag är inte ensam om det; den person jag nämnde saken för, gör på samma sätt.
Men på en tågstation såg jag den svartaste lilla man jag någonsin skådat.
Han var av sydländskt snitt, han hade ett stort och kolsvart, burrigt hår som hängde i kaskader fram i pannan. Hans blick var svart, hans ögonbryn likaså.
Och han var helt klädd i svart. En skjorta med långa ärmar och hög krage, byxor, strumpor och skor i hettan.
Men han såg inte djävulsk ut. Snarast litet blyg där han stod i skymundan för sig själv och väntade på lokaltåget.
Han skulle inte svärande göra reklam för några K-affärer. Han såg ut att vara svart av födsel och ohejdad vana, i klädedräkten men inte i själen.
Med många ljusbleka är det tvärtom.