Det är inte påfluget, det är inte krypande eller inställsamt. Det är själva urleendet; tänt bara för dig och för stunden, innefattande det som sker och uteslutande framtid och förgångenhet.
Hon har det!
Jag skrev om ett oförglömligt samtal där hon deltog, för länge sedan – när, minns jag inte. Nu återser jag henne överraskande i arbete på ett café i huvudstadsregionen.
Hon känner inte igen mig, inte explicit. Men jag ser henne kasta något längre blickar än vanligt åt mitt håll när hon passerar. Inte nyfiket, inte vetgirigt eller med något annat begrepp som har med tankens habegär att göra. Utan för vetandets egen skull: nej, det är inte han. Eller: ja, det är han.
Jag ger mig inte heller till känna – varför skulle jag det? Jag samtalar med en Ovidkommande Person om Ovidkommande ting, så bleka som också de angelägnaste angelägenheter blir i nyktert solsken. Det är kaffe vi dricker. Det är mjölk eller socker som läggs i koppen.
Hon som har det kommer från ett land i Östern. Hon har enkla arbeten här och hon måste frukta utvisning ifall hon inte kan försörja sig. Men varken fruktan eller uppgivenhet gör stegen vare sig långsammare eller snabbare. Hon bär tallrikarna dit de skall bäras och hon lyfter sin lön för det hon gör.
Om hon är vacker? Naturligtvis! Men inte på ett klassiskt sätt eller på något sätt som skulle skilja henne från mängden på ett fotografi.
Är det… är det kultur jag talar om?
Jag kan inte veta med säkerhet. Det finns så mycket som pryder sig med det namnet och det är så sällan, så sällan man ser den.
Om någon av mina läsare har mött den, förstår han eller hon – annars inte.