– Kan du ge mig tre euro?
Sedan följer en lång harang och jag hänger inte med. Den framförs dessutom på finska men den avslutas med att hon vill kunna närvara vid dotterns konfirmation.
Platsen är järnvägsstationen i Helsingfors och syftet är ju behjärtansvärt. Jag ger henne vad jag har – två euro. Hon tackar ödmjukt men skriker åt två kontrollanter i folkmängden: vad glor ni på? Jag har biljett!
Det finns folk som menar att man inte borde ge pengar åt ”sådana där”. Jag kan inte dela den bedömningen. Budet om givmildhet är absolut och inte på något sätt beroende av mottagarens tillstånd annat än i uppenbara fall av missförstånd eller kanske mental sjukdom.
Eller med andra ord: det är inte för mottagarens skull vi ger, utan för vår egen.
Att vi inte blir för fästade vid slantarna. Till sparvarnas behov ser nog Gud.