Efter att ha publicerat föregående blogginlägg stöter jag på följande text, av en händelse:
Si ce qu’on dit est vrai, qu’aux lieux où les grands hommes ont habité, quelque chose d’eux-mêmes erre et flotte dans l’air jusqu’à le fin des âges, ce qui restait de toi sur la plage barbaresque dut tressaillir de joie et voyant débarquer Tartarin de Tarascon, ce type merveilleux du Français du Midi en qui s’étaient incarné les deux héros de ton livre, Don Quichotte et Sancho Panza …
Det är i en bok av Alphonse Daudet, Tartarin de Tarascon. Han påminner mig om tveggehanda:
– att den stora litteraturen ständigt refererar till sig själv och utgör en fortlöpande kommentar till sig själv, genom att de stora författarna läser och (oftast) beundrar de stora författarnas verk, samt
– att i litteraturen inte bara analyserar jag mig själv utan också texten analyserar sig själv.
Därtill kommer iakttagelsen att två litterära ”typer” kan återfinnas och iakttas inom en och samma person, så i fiktionen som i verkligheten.
På vilket sätt analyserar litteraturen sig själv? Det skriver Clarence Crafoord om – först kommer min dialog med texten jag läser, därefter min dialog med de associationer den väcker som är spår av mitt omedvetna, och sedan går jag med denna nya självkännedom igen till texten som nu framstår som en ny text: ”Det är som om texten, både som analytiker och som analysand, också den har uppnått en fördjupad självkännedom.” (Barndomens återkomst, s 273)
Daudet låter alltså sin huvudperson Tartarin de Tarascon analyseras genom en jämförelse med Cervantes’ hjältar och jag överlämnar dem härmed till dig, inslagna i Crafoords presentförpackning, för ytterligare en associationskedja.
Du behöver inte returnera dem.