Om hon luktade illa?
Det var hennes ständiga, oroliga fråga. Ängslig och försagd var hon av naturen och till detta kom egenskapen att sakna luktsinne. (Vilket naturligtvis gjorde henne så starkt medveten om sin hygien att hon alltid doftade som en i källvatten nybadad nyponblomma.)
I den kommunala samfärdseln, särskilt sommartid, drabbas man av doftångor som av klubbslag. Det är s.k. ”goda” dofter, mestadels yngre kvinnors överdosering av parfymer och deodoranter. Svårt är det att säga till någon: du luktar illa, jag måste byta plats.
Värst är dock dessa svärjande semesterfirare. Där var just tre stycken bakom min vägg. De talade inte, de bräkte, högt. En kvinna och två män (under alkoholens inflytande antar män kvinnliga, kvinnor manliga drag). Den ena mannen gick med naken, fulltatuerad överkropp mitt i stan och den obligatoriska burken i handen, den andra var en estnisk medborgare som bevarat rester av östlig hyfs också i detta tillstånd.
Hon cyklade (!), ett ekvilibristiskt konststycke som jag antar bara bevisade hur innött hennes alkoholism var. I nyktert tillstånd skulle hon antagligen inte hålla balansen på velociped.
Det är hett och spritångorna ligger kvar över asfalten.
Snart är sommaren slut. Snart.