Semester innebär avkoppling och rekreation.
Det finns en kaffeservering vid landsvägen med generösa öppettider. Där stannade en liten husbil av äldre modell och det var mycket hett.
En man och hans hustru, uppenbarligen, steg ut. Det fanns ingen plats på terrassen med skydd för solen men mannen satte sig i alla fall i det hetaste hörnet därför att det erbjöd en nominell skugga. Mitt emot honom vid det lilla bordet satte sig hustrun.
Mannen var i sextioårsåldern eller kanske mera, han var röd i ansiktet och hade en skärmmössa djupt nerdragen. Han hade stor mustasch och lika bister blick. Hustrun hade en tunn och ljusblå klänning och inte mycket mera i hettan, hon var ljus, lika gammal som han och såg lika dum ut som han var ilsken men hon hade fått det makalösa infallet att måla tånaglarna illande röda. (Finns det en fulare syn? Hon var ju ändå inte född och skapad sådan.)
De satt tysta och stirrade på varandra. Så gick mannen för att hämta kaffe. Kvinnan pustade tungt med blossande kinder och nöp och drog i klänningen som om det kunnat ge henne svalka. Kanske det gjorde det. Hon såg sig omkring med vilsen blick, såg utan att se. Hon var uppgiven.
Mannen kom med kaffet. Tystnaden fortsatte. De betraktade varandra med en sådan skärpa att tankebubblor avtecknade sig ovanför deras huvuden. Där stod att läsa: ”Ännu XXX kilometer måste jag stå ut med hans sällskap!” Eller kanske stod det ”Ännu XX år” – jag borde gå till optikern, jag har blivit sämre på att läsa tankar på sistone. Det kan också bero på hettan.
Men jag satt kvar för att se vad som skulle hända, även om jag visste det redan: ingenting. Absolut ingenting skulle hända.
Till slut gick de med tunga steg uppför den lilla sluttningen, upp till husbilen. De gick i medveten otakt, resignerat och ilsket.
Hur långt från varandra kan två mänskor sitta på framsätet i en gammal husbil?
Ack, långt, mycket, mycket långt.
Sens moral: Nä.
Bara att det var mycket hett. Och att semester innebär avkoppling och rekreation.