Det fanns åtta klasser, parallellklasserna inräknade, i vår skola. Varje klass hade två representanter. Jag och R. satt där framför publiken för III B:s räkning.
Ämnet var nutidskunskap eller allmänbildning eller något liknande. (R. visste nog mera än jag.) Hur gammal är kejsaren av Kina? Varför föll regeringen i Madagaskar? Vem tog brons i kattsim i VM i Manilla? Och dylikt.
I skolan betonades ofta att allt detta representerade något värdefullt. Man skulle veta saker om världen och sin samtid, om det förgångna även. Siffror, fakta.
Och jag hörde det och trodde.
Vilken befrielse när man inser att alltsammans var ett fromt bedrägeri. Det väsentliga, det jag behöver veta om världen står inte att läsa i Västra Nyland eller senaste numret av Jakobstads Tidning.
Det finns på helt annat håll och där man vanligen inte letar. I Brevet från Lillan, till exempel.
Åskan har gått och om kvällen blir det mörkt,
stjärnorna syns nu på himlen igen…
Ännu väsentligare vore uppgifter som denna:
Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Och det allra viktigaste, i Hebréerbrevets nionde kapitel: ”Det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas.”
Det är bråttom nu. Det var det inte då.