Den hallucinerande pyroteknikern hos Dan Andersson – han som väntar på sin Mi… vid sin mila medan timmarna lida, han var ett bravurnummer för två av mina musikaliska klasskamrater och han hörs sällan av numera.
Men plötsligt återfick jag ett lån. När jag lånar ut en bok eller, i sällsynta fall, en skiva, brukar jag ta avsked av dem. Siffrorna skulle visa att, åtminstone i min bekantskapskrets, utlånade världsliga ting av mindre pekuniärt värde nästan aldrig återbördas.
Nu gav hon mig den åter. Efter många, många år. Och till yttermera visso fick jag lyssna på den medan hon körde.
”Och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog”, heter det i en annan Andersson. Här körde vi i huvudstadsregionen på en livligt trafikerad motorväg. Som förvandlades till en slingrande österbottnisk landsväg, någonstans i M— mellan B— och Ö—.
Sången ädla känslor föder. Men mina minnen och ev. ädla känslor visste hon som körde naturligtvis ingenting om.
Och det vet ingen, ingen annan heller.