Snett framför mig i den fullsatta bussen satt en mycket gammal man. Han hade vitt, milt hår och han var klädd i en mörk kostym som även jag begrep var av finaste material. Slipsen var bred och skjortan vit.
Bakom mig tog en något annorlunda man plats. Han hade en T-skjorta med ett obestämt budskap, långt hår i fläta och mängder av tatueringar. Han berättade för den kvinnliga sidokamraten om den senaste sejouren i fängelset – över fyra år.
Strax efter att bussen satt sig i rörelse, sökte sig den milde något besvärad bakåt i gången mot den lilla toalett som fanns i mitten. ”Prosten!” utbrast den tatuerade. Prosten nickade milt igenkännande men något samtal kunde inte föras utan i stället gick han fram till föraren.
Det syntes att prosten var medveten om att samtal med chauffören under körningen är rysligt förbjudet men han dristade sig i alla fall att framföra något om toaletten.
– Nej, sade chauffören bryskt. Den är inte i bruk.
Prosten satte sig milt igen.
När jag steg av en timme senare log han fortfarande milt. Fyra och ett halvt år… eller en timme, vad är det? Uthållighet och tålamod är dygder.
Tiden är ingenting.
P.S. Nej, inte alls! Utan ordet ’prost’ har en helt annan härledning, det kommer från latinets præpositus, en föreståndarposition.