I en slingrig förort steg Oppfinnar-Jocke på bussen.
Likheten var så förbufflande, att jag också tittade efter Medhjälparen men han (den) var inte med.
Jag brukar sitta längst bak i bussen, då har man ryggen fri ifall det blir diskussion om homoousios eller något annat och det uppstår slagsmål.
Nu hade alla andra nyktrat till efter epidemins masspsykos och uppträdde omaskerade men Jocke bar mask. Det var en sådan där strutformad, som gav rum för näbben. Kalufsen var den jag sett i Kalle Anka. Jocke hade en prydligt pressad vit skjorta med ljusa blå ränder. Hans klädsel var också i övrigt oklanderlig och anpassad för årstiden. Ljusa, beige byxor och sandaler.
När han satt sig, tog han på sig en handske. Vad var meningen? Jo, med sin behandskade hand spände han fast säkerhetsbältet! Därefter tog han den av sig igen.
Jocke satt rak i ryggen och betraktade landskapet med vänlig blick. Han var i fyrtioårsåldern, han kunde ha varit lärare i fysik i något högstadium men såg inte tillräckligt härjad ut för detta. Kanske var han lärare på en folkhögskola?
När det blev dags att trycka på signalknappen för att stanna bussen, tog Jocke igen på sig sin handske. Han klev av bussen och när han stod nere på vägen, tog han också bort masken. Då såg jag en glimt av hela ansiktet.
Det var trots allt inte Oppfinnar-Jocke. Kvack! Men det liknade honom mycket.