Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen.
Och det är förvånansvärt, det är vad det är.
Och då avser jag inte det faktum att folk är så hjälpsamma. Det beror ju på att jag är gammal.
Utan när jag halva denna dag rör mig i en för mig rätt okänd förort i huvudstadsregionen och därtill uppsöker en mängd olika ställen – utan intelligenta foner och kartor och sådant – då får jag hjälp av tiotals mänskor.
Och en stor del av dessa talar ryska, bryter på ryska!
Förorten är både ökänd och okänd. Tag nu det medelålders stadgade paret som flanerar mellan de små egnahemshusen! Frun är mycket ivrig att visa mig till rätta, så ivrig att hon blandar sitt tal med ryska ord. Eller mamman med det lilla barnet. Eller mannen som står utanför gymmet. Eller hon vid järnvägsstationen som verkar ha bråttom vidare och till min överraskning dyker upp igen efter en stund – hon sprang bara för att snabbt ta reda på de uppgifter jag ville ha om perronger och avgående tåg.
Under tiden har en annan ryska försett mig med samma upplysningar. (Spassiba, spassiba, båda två.)
Men jag skall inte överdriva. Alla var inte ryssar. Den första som hjälpte mig var arab och den näst siste likaså.