Gemensamt för Miguel de Unamuno, Ortega y Gasset och Blas de Otero är att de på olika sätt behandlar vad man kunde kalla ”det spanska problemet”. Det är strax före förra sekelskiftet frågan om Spaniens efterblivenhet och isolering, med en utbredd analfabetism och en närmast feodal samhällsskiktning, sedan följer inbördeskriget med ty åtföljande landsflykt för många poeter.
Och de nämnda författarna vill alla gå över Pyrenéerna, närma Spanien till det övriga Europa och främja en realistisk syn på verkligheten. Poeten Antonio Machado var sysselsatt med det spanska problemet i sin diktning och han skriver en hyllning till Unamuno:
Este donquijotesco
don Miguel de Unamuno, fuerte vasco,
lleva el arnés grotesco
y el irrisorio casco
del buen manchego. Don Miguel camina,
jinete de quimérica montura,
metiendo espuela de oro a su locura,
sin miedo de la lengua que malsina.
A un pueblo de arrieros,
lechuzos y tahúres y logreros
dicta lecciones de Caballería.
Y el alma desalmada de su raza,
que bajo el golpe de su férrea maza
aún durme, puede que despierte un día.
Quiere enseñar el ceño de la duda,
antes de que cabalgue, el caballero;
cual nuevo Hamlet, a mirar desnuda
cerca del corazón la hoja de acero.
Tiene el aliento de una estirpe fuerte
que soñó más allá de sus hogares,
y que el oro buscó tras de los mares.
Él señala la gloria tras la muerte.
Quiere ser fundador, y dice: Creo;
Dios y adelante el ánima española…
Y es tan bueno y mejor que fue Loyola:
sabe a Jesús y escupe al fariseo.
Unamuno som Don Quixote – men de väderkvarnar han kämpar mot är inte inbillade monster, som fallet är hos henne som hatar. Det donquixotska ligger i väderkvarnarnas överlägsenhet och det till synes hopplösa i kampen.
Men ändå är vi dömda till klarhet och förståelse.