Brunskäggsyvige Putte (vi kan kalla honom så, efter lat. corvus för kråka) är en entusiast. Hans entusiasm rör allt som rör rör.
Han är mellan femtio och sextio och jag drack en kopp kaffe med honom, fast han använde sugrör (denna blogg innehåller en överdrift, en enda, det kallas licentia poetica och är tillåtet).
Det var en gammal byggnad i fyra våningar som restaurerades, den hade tjänat som skola och som vårdhem och den hade många och smala, vindliga trappor. Upp- och nedför dessa pilade Putte med sin borrmaskin. Han dömde ut gamla rörledningar och fogar, han satte in nya och höll gratisföreläsningar om hur rör egentligen borde dras och isoleras. Han knackade och lyssnade sig fram till många intrikata lösningar i betongen.
Men det var inte det tekniska jag skulle skriva om. Utan om Puttes rörande entusiasm som kom att omfatta allt som lever, växer och förbinder. Ty vårt liv är rör från födelsen till krematoriet (de trogna lägges dock i grav). Elektriciteten som får vårt samhälle att spritta regelbundet, förmedlas – egentligen – längs rör. Blommans växtkraft vore intet utan rör. Vad är vår andning utan kapillärer? I storstaden forslas och slussas de till arbetet i metro och de rullande blå rörbitar som kallas HST.
Och vad är hela vår existens i jämmerdalen, med dess möda och sorg? En lång, trång gång. Ett rör.
Sa Putte.